Concerta

i några dagar nu har jag haft tankar som jag behöver sortera och ställa på sin plats. Vet inte riktigt hur det ska gå till. Var jag ska göra av dem, men på något sätt måste jag få dem att passa in. Mina tankar blir så här. Efter att nu i några veckor vetat om min diagnos. Jag har levt många år 43 år till och med i ovisshet, men alltid en vetskap om att jag tänker och gör saker på ett annat sätt. Det har på något sätt blivit mera verkligt idag. Många missförstånd och mycket tankar som snurrat alldeles för fort. Är nu uppe i en dos av 54 mg concerta och jag och mitt liv börjar sakta ner. Jag har på något sätt börjat komma ännu mera i kontakt med min inre värld och utsidan och om världen som varit så viktig för mig är inte riktigt så viktig. Nu är det Jag som är den intressanta
Jag känner på något sätt att jag vill slå in mitt paket i ett fint omslagspapper ta på mig silkes vantar för att hantera mig själv mera varsamt. Jag är värd det! Jag är värd lite mera omtanke och kärlek. Jag har givit mig själv det innan med. Men på något sätt behöver jag mera. Min diagnos är en diagnos och den är inte jag. För jag är en människa precis som alla andra som har lika mycket behov och lika mycket att ge som alla andra människor har. I nästan hela mitt liv har jag gett och bjudit på mig själv till människor som jag känner igen mig i. Ofta de människor som jag mött har visat mig på mönster som jag känner igen i mig själv vissa tycker jag om och vissa inte. Så är det för oss alla. Det har gjort ont i mig då jag träffat på en liten unge som inte blivit förstådd och kanske i sitt liv känt att de inte passar in så bra. Det har gjort ont i mig då jag mött ungar som på det hela stängt av sig själva, för att de blivit avstängda av sin omgivning.
De har försökt och försökt men hela tiden har de känt ett misslyckande, dessa ungar behöver vuxna som står upp för dem, de behöver vuxna som lyssnar till dem även det som inte blir sagt. En sådan person har jag varit men nu börjar tankar komma till mig om att detta har jag gjort för att på något sätt hela mig själv. Den lilla flicka jag varit som liten, den lilla flicka som inte själv tyckte att hon dög eftersom hon inte kunde läsa skriva lyckas i skolan mm mm.

Den lilla flickan har fått hjälp att lägga om sina sår i vuxen ålder, med hjälp av den vuxna flickans val av yrken. Det jag egentligen hade behövt som liten, det har jag gett mina barn och ungdomar i mitt yrkesliv. Det har funnit tider i mitt liv som mamma och som behandlingsassistent då jag slagit med näbbar och klor för mina barn och elever. Det har varit barn som kommit mig extra nära ibland kanske för nära som gjort att jag lagt ner för mycket kraft och omtanke om. Det finns barn och ungdomar där uti i livet som har en speciell plats i mitt hjärta. Mycket för att jag sett sidor i dem som varit så lika mig själv. Dessa barns sår har jag lagt om så gott jag har kunnat, ut efter vad själv saknat i mitt liv. Detta har även för att läka mig själv. Jag har alltid mycket tidigt i möten sett hur liten den unge är hur illa den lilla tyckt om sig själv, Jag har alltid varit så noga med att visa dessa barn att de är betydelse fulla och att de är värda så mycket mera. Idag ser jag att jag till en liten del gjort detta för att även trösta mig själv. För mig har det alltid varit så viktigt att vara professionell som möjlig. Men nu frågar jag mig har jag verkligen varit det? Vi har ofta bakom liggande behov som gör att vi handlar och gör saker i våra liv så kallade Egna behov. Jag har haft ett behov av mitt arbete som varit mera än bara lönen. Det har varit att hjälpa och stötta en liten kantstött sparv, till ett mera levande liv där det varit viktig att förmedla du är värdefull. Idag ser jag att detta även helat mig, fått mig att inse att jag är värdefull. De har varit väldigt viktigt för mig att visa den unge kärlek omtanke och Bekräftelse. Det kan jag se idag att det varit något som den lilla flicka som bor i mig även hade behövt i större utsträckning i sitt lilla flickeliv.