Vad är det som gör att det blir så här?
Idag blev det en konstig dag, min lilla kille var trött klockan ringer 6.45 han brukar ligga i sängen tills sju, idag blev klockan 7.30 innan han kom upp tio minuter till innan han satt vid bordet för att äta sin frukost, fem i åtta kom han på att han skulle ha med sig en teknik sak till skolan. Jag berättar då för honom att det är lite sent på tänkt, för han skall ta sin tablett, han blir arg ska slå huvudet i fönstret,
Jag flyttar på honom och nu vägrar han att ta tabletten, går in på toa och låser in sig, klockan blir kvart över kommer ut tar sin tablett, vägrar borsta tänderna tar på sig och cyklar i väg till skolan utan skolväska.
Här sitter jag igen misslyckad mamma, ledsen, och tankar som flyger i huvudet hur ska det gå i skolan idag, vad ska han ställa till med kommer jag behöva hämta honom?
Han kom i alla fall iväg kanske blir det bättre och han vänder på humöret innan han kommer till skolan......
Vem lurar jag?
Mig själv,....
Jag vill så gärna att min lilla kille ska vara glad, till mötes gående och hanterbar.
Vilket han ofta är, men jag kan nästa redan innan, jag för andra gången säger till honom att gå upp ur sängen.
Känna på mig att, jaha idag blir det en sådan här dag ...:(
Det som gör ont är att mina tankar om att jag kanske gör så att han blir sådan.
Det kanske är jag genom min närhet framkallar dessa situationer.
I samma ögonblick tänker jag måste jag få honom till att sköta sin morgon hygien?
Vad är det som är viktigt med det?
Och det är klart att det är viktigt!
Jag vill inte att andra barn skall tycka att han är smutsig lukta illa, eller ha dålig andedräkt.
Jag vill inte ge de andra barnen en anledning till att reta honom.
Jag önskar bara att det hade varit enklare, att tandborst proceduren hade varit naturlig del i hans morgons rutin, att tablettens verkan skulle vara en del i hans belöning.
Jag önskar att jag hade ett annat förhållnings sätt som funkade hela tiden, men det kanske är för mycket begärt?
Vad funkar hela tiden?
Och framför allt för vem ska det funka?
Det optimala vore ju att vi var en harmonisk familj som: var till för varandra, och inte tittade på vad andra gjorde, utan var och en i denna familjen tog sitt ansvar, över sig själv.
Som vuxen är det ju mitt ansvar, att uppfostra mina barn, till vuxna ansvarstagande individer.
Men just idag, tryter just detta mål och jag har tankar som:
Kommer det någonsin att bli så?
Tänk om jag misslyckas?
Hur kommer det att gå?
Är det mitt fel för att jag inte lät honom ta den tiden här hemma, för att packa i ordning sina saker han ville ha med? och låtit han komma försent till skolan?
Är det mitt fel för att jag tjatade på honom om tabletten? kanske skulle jag inte varit så noga med det och låtit han vara utan den, vilket hade resulterat i ett ev utbrott i skolan som gjort att jag fått hämta honom med bilen.
För att jag tog honom i från fönstret? det kunde gått i sönder och han hade skurit sig illa vilket hade gjort att vi kanske hade fått åka till doktorn.
Är det mitt fel för att jag sa till honom att borsta tänderna?
Sa till honom om skolväskan?
Vad kan jag göra annorlunda?
Hur ska det här gå?
Vad kommer att hända om ett halv år eller ett år?
Men kommer jag att lyckas med allt detta om ett år?
Hur ska jag få honom att förstå att han måste ta sina tabletter, måste borsta tänder, gå upp i tid i skolan?
Hur jag jag göra för att det skall bli en rutin för honom?
Hur skall jag göra, för att det skall bli en vinst för honom, att göra dessa triviala saker utan motstånd????
Ibland känner jag mig som en så misslyckad mamma..........
Hur gör andra som har barn som har lite svårare att passa in i vårat inrutade system, vem ska jag vända mig till. får massor av tips men de hjälper ju inte vid sådana situationer.
Hur ska jag göra för att bli en sådan där rosen kinds bullbakande mamma som bara kramar är gullig och snäll ? När till och med tandborsten kan bli en konflikt situation? Ska jag strunta i tandborst rutinen? Hur snäll är jag då om min pojke har hela munnen full med hål? Ska jag strunta i tabletten?
Ska jag se till att mina barn gör läxan? Hur snäll är jag då när han går ut skolan och behöver ett iv projekt i några år? Det är svårt att vara mamma.
4 kommentarer:
Hej! Jag är inte mamma och jag kan inte komma med några förlösande råd, men jag tror att om du tänker dig att vara en rosenkindad bullmamma så gör du dig själv olycklig. Jag är säker på att du är en tillräckligt bra mamma. För det är vad det handlar om. Ingen är ju perfekt. Jag tror på dig.
Kram!/Liv
mmm jag är en bra mamma men jag tror att för vara en bra mamma behöver vi reflektion över våra handlingar och förhållningsätt ibland min reflektion över mig själv gör att jag strävar framåt mot än ännu bättre mamma och då inte mot en bull mamma
Mmmm, det är inte alltid lätt att vara mamma. Det ska gudarna veta. För vi har ju också med oss ett bagage som då och då smyger sig in i hur vi hanterar olika situationer. Har du läst Bruno Bettelheim “Att duga som förälder”? Den kanske skulle kunna vara något. För om vi ska må bra behöver vi kanske komma ifrån att vilja vara perfekta föräldrar. Det vill jag ofta vara och då inser jag bara att jag mår sämre och sämre eftersom jag kommer att misslyckas. Vem kan vara perfekt? Vem kan vara go bullmamma hela tiden? Ibland är jag det, men ibland inte. Ibland har jag svårt att vara tålmodig och pedagogisk, jag vill bara att det som måste göras ska bli gjort. NU! Utan tjafs! Och jag skriker ibland. Och gör saken värre. Och får dåligt samvete. Det blir skit. Varför? För att jag är helt normal, faktiskt. Och jag duger som förälder.
Jag är säker på att du kommer hitta nya sätt att lösa era konflikter. Ibland. Men ibland måste mammor också få ligga på golvet och skrika för att vi inte får som vi vill. Du verkar ha en medvetenhet och en insikt om vad som funkar och inte funkar. Den här morgonen blev så här, men de flesta morgnar kanske ser annorlunda ut. Jag har lätt att bara se det som inte blir bra, det som flyter på och inte skapar smärta – det glömmer jag bort. Jag skrev ett tag upp allt som fungerade bra för att få lite perspektiv när jag tyckte att jag var en dålig mamma som bara bråkade. Efter ett tag insåg jag att jag oftast gjorde bra saker. Kram på dig, underbara mamma.
mmmm jag har just nu för några dagar sen bestämt mig för att skriva min jag e bra bok 2 bra saker om all och en bra sak i min mamma roll och det hjälper mig att se min roll men jag inser även vikten med att se det som är lite mindre bra det hjälper mig att hantera de mindre bra sakerna bättre då jag reflekterar över dem.....
Skicka en kommentar