Värderingar i livet

förra veckan hade vi en diskussion här hemma, om att alla ska hjälpa till, lampor ska släckas innan man gå hem ifrån, även att alla har ansvar om att sånt blir gjort oavsett vem som tände! Vet inte riktigt idag, om denna diskussion gick ända hem.

Eller på det helt klara och helt medveten om att ingen var hemma, ingen minns. Dessutom så har vi här hemma misslyckats totalt, med att visa och förklara, vad ansvar är för något!!! Något som är rätt enkelt i min värd, är tydligt något obegripligt och abnormt dumt för andra.

När jag kom hem efter mitt arbetspass idag, så var hela huset upplyst.

Disk i diskmaskinen och massor på diskbänken. 3 av fyra barn hade gått iväg till skolan.

Jag tänkte att, ojdå nu har det missats medicin och gick för att väcka och påminna om tabletten så det inte blir fel.

Men jag bedrog mig helt tydligt, för medicin var intaget och film prestation utfördes.

Jag frågade då varför alla lampor var tända och varför diskmaskinen inte var ur plockad, vilket vi har kommit överens om långt innan att de stora barnen som har denna uppgift.
Då fick jag en blick, som att jag tydligt pratade ett annat språk, som inte gick att förstås.
Fast på svenska fick jag tillsvar att: det är inte jag som tänt lamporna, och jag visste inte att det var min disk!

Okey vårat möte då alla var med, har förmodligen glömts bort, eller i allafall så är den inte aktuell längre, eller så gick budskapet inte ända fram, det var inte tydligt nog.
Så ännu en gång drog jag upp det gemensamma ansvaret, och även om att disken skulle plockas ur.

Där till gjorde jag en liknelse, om att någon här hemma tänder ett levande ljus och är slarvig nog att gå där ifrån. Under denna tid råkar det bli så att, ljuset var för nära servetterna som börjar brinna.
Min fråga efter denna liknelse blev : skulle du då gå iväg, med en tanke om att jag tände minsann inte ljuset det är inte mitt problem om huset brinner ner! Hur skulle du känna dig efteråt när det bara är aska kvar av hela huset. Skulle du inte försöka släcka elden eller ringa 112?
Men tydligt så kommer inte jag från samma värld som andra, för det var ju löjligt med denna liknelsen det var ju inte samma sak.....

Jag blir rädd när sånt här inträffar! Har vi inte mera ansvar i våra liv, en över oss själva?
Om jag ramlar och bryter benen och inte kan ta mig för att få hjälp, skulle människor då gå förbi mig. Känna sig väl till mod, efter det för och tänka att det var ju inte jag som ramlade?

Lever vi i en värld där vi inte ska hjälpa och känna ansvar? Hur har det i så fall blivit så?
Vad och vilket ansvar har jag i mitt liv?
Är vi verkligen så egocentriska, så att om jag inte tänder en lampa, så ska jag minsann inte släcka den!

Hur jobbigt kan det vara?
Jag tror att min diskussion om lamporna är jobbigare, en att släcka!

Jag inser i allafall att respekt, hänsyn, ansvar, och medmänsklighet är något som Vi tydligt misslyckats med att ha som ledstjärna i våran familj!

Det är viktiga värderingar i mig, som jag försöker att visa och leva efter.

Tydligen har jag inte det, för då hade det inte varit så svårt att få fram det budskapet, i denna familj.