Drogfria och levande

Kaffet är nybryggt och doftar underbart, sov ända tills nu idag så nu har jag haft sovmorgon.
Härligt!

Igår träffade jag min lilla speciella tjej. Hon och hennes kille har permission hemma hos hennes mamma. NU syntes det att ingen av dem har nått knark i kroppen. De var så levande och det riktigt lös om dem. Lite mera fett på kroppen hade de också! Vilket klädde dem.

Hennes kille var nervös av att träffa mig. Jag frågade honom varför han var nervös men han hade inget svar.
Jag gav honom det svaret, som jag misstänkte det handlade om. Det som jag tror utlöser hans nervositet Han är rädd för att inte jag ska tycka om honom. För det är ju det vi är nervösa för då vi träffar nya människor.
Där efter förklarade jag för honom att det viktiga inte är att jag ska tycka om han utan att det är han som ska tycka om sig själv! Att han ska sluta skämmas för sig själv!
När han gör det så kommer hans omvärld se, att han är värd att tyckas om.
Nu är det ju inte så att jag inte tycker om han. Jag kan inte säga att jag tycker om han, för jag känner inte han.
Denna kille är nyfödd för mig, för jag har aldrig träffat denne kille förut. Jag har bara träffat hans skugga eller en del av honom som jag inte tycker om och inte litar på.
Jag känner bara den killen som var helt uppe i ett missbruk, som var helt på det klara med att vi andra inte fattade något, över huvudtaget.
Hans kropp var full av gifter, jag vet att den tiden så hade han inga känslor som var på riktigt. Han och min speciella tjej skulle utan vidare, då det begav sig, kunnat blåsa mig utan att ha en ända tanke på att jag då skulle bli sårad.

Jag är en förlåtande och blåögd människa och jag vet att inget är försent.
Alla människor kan förändras.
Alla måste få en chans till. Mikaell Wiehe har skrivit låten om flickan och kråkan.

Den stämmer på min ideologi, en mening där beskriver det jag tror på.
Så länge det finns liv, är det alldrig försent ! Det är så jag tänker.

Nu har deras liv återvänt,de är nu på rätt spår, då är de två värda en andra chans.
Jag ska ha ett förlåtande för hållningsätt , vara där om de vill att jag ska vara där. De val de gjorde innan behandlingen, är inte val som jag stöttar.
Det är inget som jag vill ha i min och min familjs närhet.
Skulle de välja dessa igen, så vet min speciella tjej att jag inte finns där.

Väljer de nu att fixa ett liv utan droger, så tänker jag stötta dem i allt de gör!

I mitt hjärta vill jag så innerligt att de fixar det. När det inte är nyhetensbehag längre, det är ju då deras prövningar börjar.
Det är då de måste stå ut!
Den tid kommer, då ingen längre säger till dem att de är duktiga, när vi runt omkring tar det för självklart, det är då de måste hålla ut.

Just nu ska jag bara njuta av att de valt ett drogfritt liv.
Jag ska njuta av att se och uppleva min speciella tjej , utan en massa droger , sådan som hon är.

Den verkliga söta lilla tjej som hon är utan droger ....
Jag ser även framemot ätt lära känna hennes livskamrat då han nu är drogfri.
Det ska bli spännande och en upplevelse för han har jag aldrig träffat utan droger.

Ni båda är så välkomna ut i livet det riktiga livet.

Där vi alla måste lära oss att stå ut i känslor och rädslor . Där vi alla lär oss att göra val och hantera konsekvenserna.........

Flickan och kråkan/Mikael Wiehe

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut
Och jag tänkte på alla dom drömmar, man drömt
som en efter en har ta'tt slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
Hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Hon springer med fladdrande lockar
Hon springer på taniga ben
Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust
och hennes kind är så flämtande röd
Och kråkan är klumpig och kraxande svart
och om en stund är den alldeles död
Men flickan hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
Hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
Hon springer med tindrande ögon
Hon springer på taniga ben
För hon vet att de'e sant, det som pappa har sagt
att finns det liv, är det aldrig för sent

Och jag började darra i vånda och nöd
Jag skaka' av rädsla och skräck
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mej som jag sett
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror, det finns nån som kan hjälpa mej än
som tror, det finns nån som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber fast jag 'gentligen vet
att det redan är all'es för sent