söndag

Adhd Skola

Idag har det varit en riktigt lat dag. Vid middagstid åkte vi iväg till u-valla för att komma från väggarna en stund. Under tiden i bilen, hade vi en rätt intressant diskution jag och min man. vi pratade om att synas och att var någonstans i centrum. då kom mitt bloggande upp och att jag skriver för att jag vill synas enligt min mans sätt att se på det......
Det är en fråga jag funderat på nu under eftermiddagen.

Jag kom inte fram till samma sak som min man. Det jag inte är riktigt säker på är varför jag skriver, inte heller för vem jag skriver. Det jag kom fram till är inte hela sanningen tror jag, utan en del av ett större sammanhang. Det jag nu kommit fram till är att jag nog inte skriver för någon annan än mig själv, är det nu så att någon skulle läsa mina inlägg så visst det är helt ok.

En tanke som kom framför mig , blev också att: hoppas då de läser de inläggen som har något att säga.
För min egen del så skriver jag gärna och ofta mest hela tiden.
Jag kan få en mening i mitt huvud som poppar upp på morgonen, den skriver jag ner i ett word dokument och jag vill låva att det blivit många meningar under årens lopp.

Innan datorns tid hade jag alltid ett kollegeblock, där jag samlade mina ord och meningar. Tankar som popppade upp blir ibland nån berättelse som ingen läser, ingen ser, mer än jag. När min son var liten brukade jag ibland skriva nått som vi läste till kvällen istället för godnatt sagan.

Att jag skriver rätt många inlägg om ADHD beror på min historia.
Jag har slitit, gapat och varit helt vannsinnig, ibland då min son blivit felbehandlad av skolans värld.

Jag har försökt att diskutera, och på alla sätt försökt få lärare att reagera, se min son i stället, för alla problem de upplevt att han har.
Jag har varit livrädd för att min son ska uppleva och känna samma värdelöshets känsla, som jag kände då jag gick i skolan.

Mitt mål som mamma, har varit att ge mina barn allt, som jag kan i form av självkänsla och mod.
Visst alla gånger har jag inte lyckats, och alla gånger har jag inte heller haft ork och mod till det. Men Jag har försökt och jag gör det än.

Jag blir så ledsen, när jag ser och upplever, hur skolan inte har mera kunskap, om dessa barn.

Jag kan inte förstå hur vissa lärare år efter år, går till sitt jobb och kränker barn, som inte är som barn ska vara enligt deras syn på barn.

Hur kan de ta sig till sitt jobb, känna yrkesstolthet, vara nöjda med sig själva och sitt jobb. Då de varje dag kränker den lilla killen som har myror i brallan.
Vad är det som gör att de inte ser Kalle och hans svårigheter, med att sitta still.
Vad är det som gör att de som har lång utbildning, och så mycket kunskap, inte vet hur de ska hantera en sjuårig kille? Hur kommer det sig att sju olika lärare som ser samma kille, har så olika sätt att se honom ?
Det som är problem för en lärare, ser den andre läraren som en tillgång.
Varför har de inte ett forum, där de sitter och pratar med den lärare som uppskattar barnet och ser alla hans förmågor.


Detta är något som jag faktist tog upp på ett kvartsamtal med min sons huvudlärare. Jag frågade honom hur det kommer sig att vissa av lärarna, inte klarar av honom?

Dessa lärare var ju även lärare som inte heller min son klarade av.

Hur kunde det var a så frågade jag, alla utlåtande om att han stör, pratar högt, sitter inte på sin plats, slarvar och kan inte konsentrera sig.... sen finns de lärare som inte har några problem med honom.
Deras ord om min son var bara possitiva och uppmuntarnde. Oftast om hur interligent och klok han var.
Huvudläraren kunde inte svara på detta.

Det kan jag och det kunde jag då oxå..... självklart var han lika okonsentrerad på dessa lektioner, självklart så var han lika rörlig då...

Det ända som var annorlunda var dessa lärares bemötande mot min son. De såg inte heller bara problemen och fokuserade på det som var jobbigt, utan de såg hela min son. Problemen var de medvetna om, men de fokuserade på det som var bra, de tittade på det positiva och förstärkte dessa sidor hos min son, Framför allt de visade honom respekt, var konsikventa. De lärare som fått min son att må bra, växa och utvecklas . De som ska ta åt sig av medaljen min son lyckades vinna i form av betyg, är just dessa lärare som såg alla min lilla pojkes sidor, som förstärkte de sidor som de uppskattade och ville se mera av.....

Tyvärr så finns det inte så många sådana lärare. Men till er som finns: Ni är guld värda!
Sluta aldrig att undervisa, sluta aldrig att se och förstärka det som är bra hos alla människor.....

Tack! för att min son hade förmånen att ha dessa underverk till lärare, som insåg vikten av att se den lilla goa kille han är, och att de bortsåg från det negativa.

Det har gjort att min son vuxit, fått en bra grund att stå på, i han vuxna liv det so nu börjar närmar sig med raska steg...

Ännu en gång kom jag ifrån ämnet märker jag

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kommunism

Vi är ensamma i universum
Gud är "bara" en utomjording el dyl.
Utomjordingar finns då - och runt vår planet.

Ser ryssland och egenintresset och den kommunistiska analysen.

Det är bättre med reell kommunism.

Kina lägger under sig världen med teknik och splittra övriga. Inte skyr några medel utan skoningslöst löser världens problem - eller helt enkelt vinner.
Genmodifiering, vetenskap och teknik och världs produktion och ekonomi.
I krig och hot med kärnvapen och använda dom.
USA etc "snöbollar som väntar på att rivas ner"

malix sa...

tror inte jag tänker kommentera detta vidare det får stå för dig

Gadgeten innehöll ett fel

Englas ljus ska brinna

Englas ljus ska brinna
får aldrig slockna

page rank

Check Page Rank of any web site pages instantly:
This free page rank checking tool is powered by Page Rank Checker service