Bemötande

så som jag beter mig tillsammans med andra människor så måste jag också vara beredd på att bli bemött tillbaka eller är det inte så?
För mig är det så, jag möter andra människor med respekt, så får jag det tillbaka eller hur?
Människor som kör över andra eller trycker ner andra, för att de själva ska växa är väldigt små människor egentligen! Det är människor som inte borde vara ute bland folk överhuvudtaget!! Det är inte mycket som jag i mitt liv tycker illa om, ju äldre jag blir ju mera får jag förståelse för saker, som jag inte riktigt gillar. Men det finns något som jag aldrig kommer att kunna känna förståelse eller lära mig att tycka om, det är två saker det ena är mat som innehåller Lever vilket är det äckligaste jag kan tänka mig. Det andra är människor som beter sig illa, och lägger ut sitt dåligmående på andra för att slippa ta i tur med det. Mitt sätt att se det på, så är dessa människor i verkligheten så små och obetydliga, de inte är värda någon förståelse för utom att jag lider med dem, eftersom de inte tycker om sig själv. Det gör att jag tänker som så att: Varför skulle jag ens bry mig om att försöka förstå eller känna, med dessa människor när det själva tycker så fruktansvärt illa om sig själva, de känner ju sig själv bäst, så varför skulle jag ens bry mig om att ens en gnutta försöka lära känna människan bättre. Men jag blir riktigt förbannad på dessa mähän som gör livet surt för andra, för att de själva inte mår bra! Dessutom brukar dessa Människor ha en tendens till att inte så för sina fel och brister, utan de brukar leta efter en syndabock, som de skyller på om något blir fel! Och de skyller på är oftast andra människor som inte riktigt har kraft till att stå emot och stå upp för sig själva. Vilket resulterar i att de oftast klarar sig! Jag uppriktigt hatar sådana människor, eller hatar det är nog ett för stort ord, för det gör jag inte, för egentligen så tycker jag att dessa människor inte ens är värda att bry sig om att hata, det tar för mycket kraft av mig. Men jag tycker väldigt illa om, och blir en riktig tiger, då människor som jag har i min närhet, blir utsatta för dessa små oärliga människor. Egentligen är det synd om dessa falska fula fega kräk! För de borde förstå, att de blir inte bättre av att sänka andra, utan snarare mindre och väldigt illa omtyckta! De borde inse att det inte är farligt att säga något bra eller visa sin osäkerhet, utan snarare tvärt om. Jag känner stor respekt, för andra människor som erkänner, vågar stå för att de är osäkra och inte riktigt vet. Det gör ju oss alla mera hjälpsamma och respektfulla. Det är inte hela världen om jag råkar göra fel, eller om jag känner mig osäker, det är ju då jag kan be om hjälp och oftast får hjälp som gör att jag kan förstå eller bli en bättre vad jag nu är. En fd kollega sa till mig en gång att han var världens bästa behandlare. Det han menade med det, var att han arbetade i ett team, som var så bra att han blev världens bästa behandlare. Detta i sin tur handlade ju om oss andra med, för utan oss hade ju han inte varit världens bästa! Jag blir inte större än vad min omvärld är! Ser jag ljuset i andra människor så låter jag även ljuset i mig lysa!
Det är viktigt att jag står upp för mig, visar mitt bästa jag, det gör jag inte då jag trycker ner andra. Tycker jag om mig själv och visar mig själv respekt, har jag inget behov av att trycka ner andra. Utan då visar jag min omvärld att det är ok, att vi är olika, kan olika saker, det är ok att fråga om hjälp, att vara otrygg, att vilja bli älskad, för det är ju det, de handlar om i grund och botten. Älskar jag mig själv så har jag inget behov av att vara bättre än andra, jag har heller inget behov av att kränka andra!
Självkänsla borde vara ett eget ämne i den allmänna skolan, så att vi slipper känna oss värdelösa och små, det hade även gjort att vi slipper mötas av misstänksamhet och slipper bli kränkta av andra.
Självkänsla gör att jag inte längre mäter mitt resultat, i andras resultat. Jag har idag inget problem, med att någon annan kan det bättre, än vad jag kan det. Jag har inget behov att glänsa och att vara bäst, utan jag duger som jag är även om jag misslyckas. Detta i sin tur gör att jag inte är rädd för att misslyckas, och det gör att jag vågar be om hjälp! För jag behöver inte vara bäst bara jag gör mitt bästa, och gör jag inte det, då var det så att jag kunde inte just då göra bättre. Jag accepterar mig själv och tycker om mig, även om jag inte kunde bättre just nu, jag blir inte bättre av att tycka illa om mig själv! Men jag blir definitivt en mycket bättre människa,mamma,fru,kompis och arbetskamrat om jag visar mig själv kärlek och omtanke.