Jo det blev en lång dag igår, med massor av stress då vi kom hem. Planen var ju att vi skulle vara hemma tills barnen kom hem. Det ville inte riktigt bli så, för lite sena blev vi. Men jag har förmånen att ha en underbar vän, som jag borde och skulle ta mycket mera hand om, genom att visa massor av uppskattning för, som igår igen, ställde upp och gjorde en ambulans utryckning. Varför tar jag då inte bättre hand om henne?? Den frågan kan jag inte svara på! För denna kvinna som jag då jag första gången träffade henne, så blev hon en ledstjärna för mig. En mera underbar person finns säkert, men jag har då inte lyckats träffa någon som henne. Hon är mjuk, och jag upplever det som att hon på riktigt har kontakt med sina känslor, och vill alla runt omkring henne väl. Dessutom så visar hon vart skåpet ska stå. Som mamma och vuxen är hon en vuxen, som behandlar barn på ett sätt som jag önskade jag gjorde. Mina söner en som är 15 och en som är 11 tycker mycket om henne, för att hon har förmågan att möta barn just där de befinner sig. Min stora son tycker det är jättemysigt att sitta och dricka te i hennes kök, vilket han gjorde igår. Då jag kom dit och skulle lämna nyckel hem, så såg jag på min son hur gott han mådde där i hennes kök.
Nu ska ju vänskap inte vara kravfyllt, och inte på något sätt vara några borden. Det är det inte heller, inte som jag upplever det i allafall. Men på något sätt blir det aldrig att vi träffas och umgås. Har inte tid är en väldigt dålig ursäkt ifrån min sida! För det har jag! Jag misstänker att det är rädsla, jag är rädd för att tränga mig på, rädd för att inte hon vill umgås, rädd för att bli avvisad, rädd för att bli för intensiv.
Inte är det så att hon på något sätt har visat mig att mina rädslor och tankar stämmer, nej aldrig för hon är alltid glad över att jag ringer eller då vi träffas i förbifarten.
Vi säger alltid samma saker då vi ses, att vi måste träffas! Sen tar vardagen över och det blir aldrig! Hur det kan komma sig?Vet jag inte, för egentligen är ju det sådant som är viktigt i livet! Att vårda sina relationer, att våga visa att jag vill umgås, att våga visa att jag tycker så mycket om dig!
I alla relationer ska jag ju göra så, men gör jag det? Nej inte tillräckligt!
Varför ?? Nu när jag sitter här och tänker på det, så ska jag vara ärlig, det handlar det om rädsla och rädslan av att bli avvisad, inte omtyckt. Rädslan över att Jag inte duger.
PHU!!
Nu har jag varit så ärlig jag bara kan. Jobbigt? Nej faktiskt inte! Det är pirrigt att vara ärlig mot sig själv samtidigt så härligt och så självklart.
Men det visar ju sig att den sanningen man har om sig själv är en lögn, ett sätt att överleva för att inte bli sårad. För i min värld har jag alltid haft tankar om, att tycker de inte om mig, så gör det inget. Det är synd att dessa människor inte inser vilka fina sidor jag har, det är deras problem mm och att de går miste om en hel del. Så tänker jag för att slippa bli ledsen och känna mig avvisad för att på något sätt rädda mig själv.
Detta sätt är ju ett hinder för mig, denna rädsla blir ett problem för mig, eftersom den gör att jag inte fullt ut visar hur jag är, och hur mycket jag tycker om Den gör mig handikappad, den gör mig oärlig i mitt sätt att visa, att jag tycker om, jag blir ledsen eller vad det nu kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar