omedvetet

kan man säga att mitt omedvetna, har blivit medvetet?
Så mycket som jag vill göra, och så mycket jag vill förstå, men på något sätt går det inte in i min skalle. Jag har alltid haft uppfattningen om att, om viljan finns, så kan man.
Men, jag vill verkligen klara av denna kurs, jag läser.
Jag vill fatta allt jag läser, men det går bara inte in. Jag krånglar till det massor!!!!

Jag hittar saker som jag bara måste göra, innan jag ska läsa. Igår var jag bara tvungen till att gå ner i källaren, och städa bakom tvättmaskinen och tork tumlaren.. Ha ha!!
Det hade varit mera tvunget att göra det för flera månader sen, märkte jag då jag började.
Att mycket saker samlar sig bakom en tvättmaskin, hade jag inte en aning om att det kunde göra. Så mycket grejer trivs där bakom.
Sen hur de kommer dit vet jag inte heller, för strumpor och pengar och alla grejor som fanns där, har ju inga egna ben.

Hur kommer det sig nu att jag måste eller var tvungen att städa där, när jag egentligen var tvungen att plugga????

Jag har svaret på den frågan tyvärr,.... Det handlar om att jag har ännu en försvarsstrategi, för att klara mig.

Försvaret är att jag ska kunna ha en rimlig förklaring till mig själv, utan att jag ska gå sönder.

Mitt jag, behöver en ursäkt, om jag misslyckas med min studie.

Då ska jag kunna säga till mig själv, att det är klart att du inte fixade det, du kämpade ju inte!
Alltså min ursäkt, kommer mera att handla om att jag inte gjorde det jag skulle, jag gjorde andra saker än att plugga.

Det kommer liksom kännas lättare att inte ha kämpat, då jag misslyckas, än att misslyckas om jag verkligen vet att jag kämpat.

För det skulle ju göra mera ont, jag skulle säga till mig själv att: Ursh! vad dålig du är, du är ju verkligen inte klok, du fattar ju ingenting.
Som till slut blir: du är ju helt värdelös.

Det var så jag gjorde när jag gick i grundskolan. Just det här, känner jag nu att detta har jag upplevt förut!
Då visste jag inte bättre, då hade jag inte den erfarenheten jag har idag.
Den lilla flickan jag var då, kunde inte veta allt det den lilla flickan vet idag.

Jag har gått tillbaka till ett stadie som jag för länge sen borde varit ur.
För jag vet bättre idag! Jag vet att jag inte är värdelös, jag vet att jag är helt ok.

Men att mitt självförtroende då det gäller studier, är under ytan, det är knäckt och jag finner trygghet i att inte ge allt som jag borde göra.
Jag klarar av mig själv, om jag kan tänka att jag inte ansträngde mig.

Det känns bättre att misslyckas, om jag inte ens försökte, på så vis har jag ju inte ens provat.
Detta mönster måste jag försöka bryta NU!
En fördel kanske är att jag NU är medveten, om, hur jag tänker för att skydda mig själv.

Det blir en tacksamhets tanke av det här:
Tack för att jag stått ut med mig själv nu, och att jag varit helt ärlig mot mig själv. Det gör att jag ser och vågar möta min ångest.
Det gör att jag igenom mitt mönster kan och har möjligheten att våga förändra mitt beteende.

Ojdå blev det psykologi i det här???
HMMM.....Jag får nog öppna boken och titta efter.... I min värld blev det, de. Närliggande mig ligger meningen, att jag kan inte förändra sådant, jag inte erkänner som sant.

Just nu så känner jag inom mig, att det är så sant det kan vara.
Jag tycker synd om den lilla flickan, som var jag då, jag var liten, hon var så skör, hon skulle verkligen behövt mitt vuxna jag ibland, där hon kunde känt trygghet för det var det hon skulle behövt.

PHUUU det här gjorde ont, men var befriande på samma gång.....
Nu ska jag plugga.............