har i två dagar varit ledsen och arg på min farbror och mina kusiner som inte hörde av sig då min faster inte längre fanns med oss. Det är jag inte längre och då man känner ilska så står det ju för något annat. Nu har jag lagt det bakom mig eller analyserat min ilska vad är det den står för?
Idag vet jag vad det var som gjorde mig arg... det är en gammal känsla som gjort sig påmind den var där ofta då jag var barn. Den poppar upp ibland och nu tog den ut svängarna totalt. Det handlar om att jag känt mig mindre och liten tillsammans med min farbror, jag har inte känt mig speciell för honom, utan mest som om jag varit i vägen, någon som stör i hans familj. Det handlar då om att jag inte känt mig avvisad av min farbror och mina kusiner. avvisad är lika med att jag inte duger eller jag passar inte in. Men Så har jag aldrig känt mig tillsammans med min faster. Jag har nog haft rätt i min känsla att min farbror inte tyckt om mig, för annars så hade vi ju fått veta att min faster var så sjuk att hon inte skulle finnas mera. Men det spelar ingen roll nu, jag är inte heller arg på min farbror och mina kusiner för att det blev som det blev. Det är synd att jag inte har varit någon som de har tyckt om, men det är inget jag kan göra något åt.
Jag kan inte vara omtyckt av alla och de har säkert sina skäl till att det blev som det blev.
Jag hoppas att min farbror och mina kusiner orkar stå ut med deras sorg nu, det kommer en dag då de faktiskt kommer att upptäcka att de ler igen.
Det känns nog inte så just nu och sorgen över att förlorat sin fru och sin mamma är något som inte går beskriva i ord den måste upplevas. Jag gjorde det för några år sen då min pappa dog. Jag vet att dom har det svårt nu och jag vet att man inte tänker klara tankar då hjärtat är fyllt utav sorg. Jag skulle vilja vara nära mina släktingar, ge dem stöd, men jag är fel person att ge dom detta stöd. Jag tänker på dem och vill att det inte ska göra ont i dem, men det gör det och det är inget jag kan göra åt. Jag har en vilja och en önskan, om att vi skulle ha kontakt, att vi skulle tycka om varandra, och att vi umgicks, var vänner, tog hand om varandra. För sanningen är den, att jag tycker väldigt mycket om mina kusiner. Jag har alltid tyckt att de är bra människor och jag vill dem väl.
Då jag var liten var jag överlycklig då jag skulle ut till min farmor och farfar för mina kusiner bodde grannar med dom. Jag tyckte mycket om min kusin Jonas, han har alltid varit snäll dessutom rolig.
Jag tycker det är tråkigt och lite ledsamt att vi inte i vuxen ålder umgås någongång.
Jag hoppas att mina barn i vuxen ålder inte kommer att ha det så som jag har det med mina kusiner och släktingar från min pappas sida.
För det gör lite ont och är lite sorgligt.
Jag vill nu önska min farbror Jackie, mina kusiner Jonas och hans familj, Therese och hennes familj, Jenny och hennes familj att de ska lyckas ta sig igenom den svåra tiden, och att de åter igen kommer att vara lyckliga , vill ge dem massor av kärlek och värme för de är värda det. De är värda att leva och uppleva lycka ,kärlek och omsorg. Jag tänker på er, vill er väl, jag tycker om er!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar